Inget intressant alls, verkligen

Här sitter jag, en lördags natt och funderar. Jag pluggar och hade hoppats på att få tvätta en maskin eller två men grannarna ville annat. Jag funderar kring framtiden och det förflutna, dricker nyponsoppa (som jag egentligen köpt åt min son) blandat med youghurt men det smakar inget. Det är inte mycket nu för tiden som jag tycker smakar, inte mycket alls. Hade egentligen velat käka på restaurang men ekonomin (eller vad som är menat ska lika en ekonomi) tillåter inte det. Tragiskt.

Jag har inte gjort nåt intressant de senaste dagarna, skola barn tvätt och städ. Inget intressant alls, verkligen.
Börjar bli ganska så less på det här mönstret jag aldrig tycks kunna bryta mig ur, det är som en tiger som envist försöker tvätta ur sina räder. Men misslyckas, gång på gång.
Kanske är det dags att acceptera att så är det bara, tigrar ska ha räder eller?

Jag funderar mycket på min syster oxå, den enda som jag är "hel" med samma mamma samma pappa. Vad gör hon å hur sen hennes dagar ut. Vad tänker hon på, saknar hon mig lika mycket som jag saknar henne? Blir hon lika tokig som jag av tristress eller är hennes dagar fyllda av små roliga äventyr och händelser? Kommer hon någonsin förlåta mig för att jag klippte sönder hennes älskade röda tröja, eller skyr hon mig som pesten för det än idag?

Har tänkt en hel del på min pappa oxå, kanske borde man ta å besöka hans grav. Jag vet att jag inte kommer göra det, men jag kan väl besöka den i tankens värld. Sätta mig på tåget till Skogskyrkogården och promenera dit där han ligger och samtala en stund. Jag vet att jag inte kommer få några svar för han är juh död, men jag kanske kan berätta om vad som händer å sker. Berätta allt sånt man borde ha gjort när han levde, ställa alla de frågor man burit med sig. Det blir juh inga svar, men det kan vara bra att ha det gjort få det överstökat och sen "gå vidare". Om jag bara visste vad det va, och vart man ska "gå".

Gambia är oxå ett ämne som cirkulerar konstant i min hjärna. Jag saknar mitt hem, men pressen är så stor över att jag ska "göra nåt" storartat där att en del av mig inte ens vill åka. Tänk om alla planer går i stupet, och jag gör mig själv till åtlöje. Fan va pinsamt, orkar man verkligen utsätta sig själv för public humiliation? Ärligt azzå
Men det kan juh oxå gå bra, bli en riktig succé en hit. Jag kan juh faktiskt lyckas med att göra det där storartade som alla förväntar sig av mig. Förutsättningarna finns juh. Men inte kapitalen. Som vanligt.

Lack of cash är en vanlig käpp i hjulet i min värld, allt för vanlig. Det är väl därför jag förmodligen inte åstadkommit så mycket, än. Varför fick jag inget skyhögt arv, som skulle sitta å ro sig på ett låst konto tills jag blivit myndig och kunnat "fatta egna" beslut? Just det, min häxa till styvmor roffade åt sig allt och brydde sig inte ett dugg om mina yngre syskon och dom min far lämnade kvar efter sig i Afrika. Hon brydde sig inte ett dugg, men det gör inget för jag vill gärna tro och hoppas att en dag förändras min situation. En dag blir jag ekonomiskt oberoende och kan göra vad jag vill, eller nästan iaf.

Ett hus en bil (fast jag har juh inget körkort, eller jo i Gambia) shopping resor världen runt. Investeringar i diverse företag. Ett hus åt mamma, ett var åt mina syskon, sonen och min systers son. Lite investeringar till de små och välgörenhet. Det är viktigt med välgörhet, saddaqa. Super viktigt. Speciellt för de som dragit hem den ekonomiska vinstlotten. Man vill juh inte verka snål heller. +Så finns det alltid folk som är i behov av lite hjälp, fråga mig jag vet.

Nu sitter jag iaf här, å går loss i tanke skogen. Skulle egentligen plugga men känner att jag ska nog fixa håret istället. En ny frisyr borde kanske klippa det kort igen, en helt ny jag. Imorgon är en ny dag... Vad den för med sig vet jag inte, men jag väntar spänt och drömmer vidare om en bättre värld.