Singing the blues

Jag blev inkallad till studievägledaren igår efter ett kort möte med min klassföreståndare, som sa att min frånvaro är väldigt hög. Med tanke på att jag bett om ledigt under decmber (skola tills den 19e) skulle det kanske inte funka att jag fick ledigt. Så nu har jag fler dilemman att ta itu med.

Vad gör jag med CDLC, ska jag skuta upp alla aktiviteter tills mitten av december och åka under höstlovet för att fixa alla praktiska saker då?

Fuck this world jag e sååååååå less att jag bara vill gå gömma mig i en grotta å va för mig själv. De e en mörk period för mig just nu. Jag är väldigt låg och har inte alls ork eller lust att göra nåt överhuvudtagen. Mitt humör kommer särkert ha skiftat en aning redan ikväll. Kanske behöver jag bara få vila lite, ingen stress och ingen press. Bara andas, djupa prestationslösa andetag.

Min kollektion är äntligen klar, för FLOTS alltså. Det blir en hel del veck, bälten och fodral kreationer. Klänningar och kjolar är vad som dominerar koellektionen. Men de finns väl även ett oc ett annat enkelt linne med häftiga tryck eller text. Jag kan faktis säga att jag är riktigt stolt över mina plagg. Hoppas bara att jag lyckas hitta de rätta tygerna osv för att sy upp dom. Just nu är väl modevisningen det enda som känns riktigt aktuellt för CDLC.
Musik delen går inte alls som den ska då jag inte har tid att åka ner till det leende landet för att styra upp alla kontaker som behövs å fixa med reklamen å så. Reklamen är juh halva arbetet, de avgör hur stor framgång det hela får och slutligen hur djup fickan blir.
Just nu är den tom, som ett svältande barn i Saharas öken.

Jag har även påbörjat skrivelsen av min sk bok, den verkar helt ok. Fast jag har juh bara skrivit ett klart kapitel och spånat på kommande kapitel idéer. Men en sak är klar jag brinner för det skrivna ordet och finner ro å frihet i att skriva. Jag har tyvärr bara inte tid för intresset då jag som sagt har tagit mig vatten överhuvudet. Visst kan jag kasta in handduken och erkänna mig besegrad, men vad vore jag då för en?
Fett surt, jävligt surt!

Crash and burn, så kan man beskriva mina dagar just nu. Crash and burn, fallet är hårt och ensamt. Vore det inte för min son just nu hade jag blivit tokig.
Jag vill bli tokig, få löpa amok och deppa riktigt grovt ett tag för att sedan rise to the better. The better with improved kunskap om mina begränsningar och min kapacitet. But life's a fucking bitch, å inget blir som man tänkt eller vill.

Life's a bitch, a bitter one that killes everyone that trys to outlive it!
When will my time come?

En vän hade föreläsning om sin uppats i psykologin igår. Manodepression.
Jag har iaf konstaterat, utifrån hennes arbete och lite egna efterforskningar, att jag inte kan klassas som en manodepressiv människa. Men visst lyser varnings signalerna gult för mig. Such is life, alla ska vi väl drabbas av nån åkomma.
Så normala kan vi väl inte va att vi slipper?